molnUB2
Hem
Ätstörningar
Religiösa fenomen
Om faran med auktoritära andliga ledare
Religiösa lobbyister vill sprida fördomar i makten
Teologi
Camilla Dahlbergs bok I himlen får jag äta
Webbshop

Om faran med auktoritära andliga ledare

Äntligen tycks frågan om kritiskt tänkande i förhållande till andliga auktoriteter ha kommit upp på dagordningen i frikyrkorna. Det tråkiga är att det skulle behövas en sådan fruktansvärd händelse som morden i Knutby för att detta skulle ske.

När jag själv var engagerad i "Pärleporten" upplevde jag behovet av att tillrättalägga alla diskussioner och all eventuell kritik som oerhört störande. Följden blev att ledarna, de som var utsedda av Guds nåde att förmedla Sanningen, alltid hade rätt. Det skulle man åtminstone tycka.

Jag upplevde också att det låg en strävan efter "snällhet" bakom detta ständiga tillrättaläggande. Vi ska vara snälla mot varandra och inte kritisera! Det fick inte finnas några konflikter. Nu vet vi att denna "snällhet" inte alltid medverkar till att människor blir snälla och vänliga mot varandra. Själv anser jag att konflikter är långt hälsosammare än åsiktsförtryck! Om församlingen i Knutby lärt sig att ifrågasätta sina ledare, kanske de hade avslöjat pastorn för länge sedan. Kanske hade han då förlorat sin makt, både över församlingen, barnflickan och sina fruar?

Vid ett tillfälle upplevde jag dock ett undantag från denna (nog i många fall underförstådda) regel. Det var när Evangelii Härold, EH, tog upp ett vad de ansåg vara ett problem till diskussion. Varför var det så många ungdomar som antingen formellt begärde utträde ur församlingen eller helt enkelt bara slutade gå dit? Under temat "Varför lämnar ungdomar församlingen?" inbjöd de läsarna att komma in med sina reflektioner. EH var tidigare pingströrelsens veckomagasin men har nu gått upp i veckomagasinet Petrus.

EH publicerade några av läsarnas reflektioner, bland annat en insändare av undertecknad, då 20 år. Som väntat gick åsikterna isär - något som till min glädje också fick framgå i tidningen. Dock minns jag att jag förundrades över en pastors uttalande. Han menade att ungdomar visst fick ifrågasätta idag, och att församlingarna hade blivit mycket öppnare. Jag ville - och vill - tro att det finns församlingar som fungerar på det sättet, men kan bara konstatera att jag då inte upplevde det. Inte heller har jag sedan de dryga 12 år som gått tillräcklig erfarenhet från denna värld för att kunna visa på motsatsen. Mina åsikter om detta - nu som då - lyder som följer:

UPPMUNTRA UNGDOMARNA ATT IFRÅGASÄTTA

Det är verkligen på tiden att någon tar upp det här problemet, för det är mycket stort. Det vet jag av egen erfarenhet. Jag var tolv år när jag började följa med min dåvarande bästa kompis till kyrkan och vi 14 -års ålder lät jag döpa mig.

Efter det började problemen komma på allvar. Redan från början hade jag förargat mig över att de vuxna alltid försökte bestämma över mig. Dessutom struntade tillslut min bästa kompis i mig och där stod jag. Ensam, sårad och utelämnad. Man ville inte acceptera mina nya kompisar. Man anmärkte både på kläder och uppförande. I 15-års åldern lämnade vi alla kyrkan.

Säkert är upplevelsen av svek och ensamhet en av orsakerna till att så många ungdomar lämnar kyrkan. Blir man sviken eller på annat sätt illa behandlad av kyrkan är det klart att man blir besviken. Sådant bör ju verkligen inte förekomma i en kyrka.

Mycket kan också bero på den starka känsla av fångenskap som faktiskt förekommer, särskilt bland ungdomar i 14-15-årsåldern. Man upplever de ledande i församlingarna som en slags regering som styr sin församling med järnhand. Ingenting får ifrågasättas och ingenting roligt är tillåtet. Denna ålder är ju som bekant den då man vill frigöra sig från föräldrar och andra auktoriteter och bli sin egen personlighet.

Många ungdomar i kyrkan hämmas tyvärr av kyrkans fasta grepp. Man vågar inte ifrågasätta, inte vara den man egentligen är. Det vågar man däremot i 20-årsåldern. Då är man själv vuxen och ingen kan hindra en från att välja. All aggression från de låsta känslorna i tonåren slår ut i full blom och man lämnar kyrkan. Många *(tyvärr) för gott.

Varför inte istället uppmuntra frigörelse och ifrågasättande? Vi måste få visa våra känslor. Hade Gud inte velat det så hade han nog skapat oss utan känslor.

Tyvärr har man genom att mörklägga detta problem om möjligt gjort det ändå större. Det farligaste som finns är att försöka tysta ner det. Varför inte på särskilda ungdomssamlingar ge tillfällen till ordentliga diskussioner och ifrågasättande, där alla frågor och känslor är tillåtna? Intoleransen och kyrkans diktatoriska färg *är värda att kämpa emot!

Alexandra

Kommentar

:

Alexandra

var en pseudonym som jag ofta använde i mina insändare, då jag ville vara anonym. I min fantasi existerade hon redan som bästis till min romanfigur Lisa. Hon är en väldigt bra förebild och jag önskade att jag var som henne!

Artikeln återges här i något förkortad version, både på grund av tidningens redigering och min egen personliga utveckling. Ett par stycken där jag inte alls kan känna igen mig själv har därför uteslutits.

*Ordet tyvärr har här infogats av en nitisk redigerare. Troligtvis för att göra texten mer diplomatisk och förenlig med tidningens ideologi.

* Av ovan nämnda skäl förmodas också är värd att ha ersatts av det "snällare" måste vi i den publicerade versionen.

Camilla Dahlberg

Skicka en kommentar till Camilla