molnUB2
Hem
Ätstörningar
Religiösa fenomen
Teologi
Camilla Dahlbergs bok I himlen får jag äta
Första avsnittet i boken
Webbshop

Camilla Dahlbergs bok I himlen får jag äta

Du kan köpa boken här                        

Camilla Dahlberg - om sig själv och boken


Jag är född 1971 och uppväxt i en by i Jönköpingstrakten. Den småländska frikyrkomiljön har påverkat mig djupt på gott och ont. Främst har den kanske gett mig det stora intresset för religion och livsåskådning. Jag har tillbringat många roliga stunder med att skriva om och analysera (fri)religiösa uttrycksätt. Nu är jag den ständiga teologistudenten som är mer eller mindre bosatt på religionsvetenskapliga institutionen vid Linköpings universitet.

Efter gymnasiet började jag läsa på högskolan i Jönköping och flyttade sedan till Linköping för att fortsätta studierna i Linköping. Jag fastnade för religionsvetenskap, litteraturvetenskap och svenska. Jag är dock lite velig då det gäller yrkesval. Först utbildade jag mig till folkhögskollärare, och sedan till journalist. Nu varvar jag tillvaron mellan frilansartiklar, romanskrivande och teologistudier. Och livet blir då otroligt spännande och intressant!

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag älskat att läsa, skriva och teckna. Läsandet och skrivandet har jag burit med sig hela tiden, och det har ofta blivit räddningen i kampen mot anorexin. Det har alltid hjälpt mig att få perspektiv på saker och ting. Genom att skriva och analysera har jag under årens lopp lärt mig att förstå vad som hände och varför.

I himlen får jag äta är en självbiografisk roman. Liksom mitt alter ego, Lisa, började mina anorexiproblem tidigt, för att blomma ut fullständigt under det första året på gymnasiet. Efter ett studieuppehåll började jag gymnasiet igen och lyckades fullfölja de två sista åren.

I himlen får jag äta påbörjades under det sista året på gymnasiet. Berättelsen var från början en novell som ingick i ett specialarbete. Den kom sedan att ingå i en föreningstidning som jag startade tillsammans med min kompis Rosie, för anorexi/bulimiföreningen i Jönköping. Ett avsnitt publicerades också i Jönköpingsposten hösten 1992.

Många påpekade att den förtjänade en fortsättning. Jag bestämde mig då för att på sikt förlänga den. Periodvis tillkom avsnitt efter avsnitt. Under en skrivarkurs som ingick i en kurs i svenska på universitetet tillkom exempelvis avsnittet Gryningsland, 1994. Skrivandet blev en terapi, samtidigt som det ofta låg traumatisk upplevelser bakom, till exempel ständigt återkommande mardrömmar. Sjukhusåret bleknade aldrig bort ur minnet. Det förblev ett alltid ständigt närvarande trauma.

Det tog tio år att teckna ner mardrömmen. Tio år att våga skriva ner de mest ångestladdade händelserna. Naturligtvis finns det också saker och händelser som inte skulle passa på ett vitt papper. Men nu känns berättelsen äntligen hel och färdig för att möta läsarna.

Redan under sjukhusvistelsen bestämde jag mig för att skriva ner det som hände och hur jag kände. Jag skrev en del redan under sjukhusvistelsen i form av dagboksanteckningar, oftast korta och sporadiska. Orken räckte inte till mer. Det var först ett par år senare som jag på allvar började skriva ner mina upplevelser under den värsta sjukdomsperioden.

Det brukar ju heta att alla likheter med verkligheten är tillfälligheter. Så är det inte här. De flesta händelser har hämtats direkt ur verkligheten. Ibland har jag naturligtvis förbättrat verkligheten lite för att förstärka och förtydliga det jag vill förmedla. Verkligheten är inte stillastående utan förändras hela tiden. Därför är det ibland svårt att veta exakt hur det verkligen var. Ofta kan jag inspireras av händelser som någon annan råkat ut för och sedan berättat för mig. Att berätta är att hela tiden föra en dialog med min egen verklighet, andras och den icke-existerande, det vill säga fantasins värld. Det finns ju också något som heter konstnärlig frihet. Fantasin är viktig i skapandeprocessen. Utan den skulle en del av tillfredsställelsen med skrivandet gå förlorat.

Något som däremot inte följer den exakta verkligheten är personerna i boken. Istället har det blivit så att karaktärsdrag av många olika personer jag mött i boken har samlats i en enda person. Jag har velat få fram så kallade urtyper. I min egen miljö fanns det dessutom alldeles för många människor för att det skulle vara möjligt att använda dem allihop som romanfigurer...

Tilläggas bör slutligen att boken troligtvis inte skulle ha kommit till utan min man Jonathans stöd och uppmuntran, kloka reflexioner och kommentarer, och slutligen hans uppfinnande av bokens briljanta titel.

Camilla Dahlberg


Första avsnittet i boken

Första avsnittet i boken
Här har ni möjlighet och läsa hur boken startar.

Plötsligt skär telefonens gälla signaler genom larmet i klassrummet och avbryter vår roliga färgkastarlek som egentligen ska föreställa ett naturvetenskapligt experiment. Läraren suckar uppgivet och ber oss vara lite tystare så hon ska kunna göra sig hörd i telefonen. Jag och Emma ser menande på varandra och fnissar till. Den här lektionen är alltid lika hopplös trots att det är onsdag och inte fredag. Men alla eftermiddagar i skolan är ju jobbiga.
    Efter det att ljudnivån i klassrummet sänkts en aning lyfter läraren på telefonluren.
- Ja ha! Det ska jag framföra!
    Hon ger mig en hastig blick. Jag känner mig olustig till mods. Varför tittar hon på mig? Generat stryker jag bort håret från ansiktet, väl medveten om min röda lugg som blivit nerstänkt av färg.
- Elizabeth, du ska gå ner till syster så fort lektionen är slut! meddelar läraren. Jag hajar till och stirrar häpet och förskräckt på henne medan jag rodnar förläget.
- Varför det?
    Men det kan naturligtvis inte läraren svara på. Vad kan skolsyster vilja mig? Jag är ju inte det minsta sjuk! Antagligen ser jag lika nervös ut som jag känner mig, för en av killarna frågar mig skämtsamt om jag är rädd för att doktorn ska äta upp mig. Jag orkar inte le åt skämtet. Jag känner mig bara förargad.
- Varför ska du till syster? frågar Emma försiktigt då vi går ut ur klassrummet.
- Ja inte vet jag! svarar jag bestämt och gör ett ilsket kast med huvudet. Det är ju urfånigt!
    Vi skiljs åt utanför systers mottagning. Jag knackar nervöst på dörren. Jag önskar att Emma kunde följa med. Det skulle vara skönt med ett moraliskt stöd. Fortfarande ringer frågan i mitt huvud. Vad vill skolsyster mig egentligen?
    Så börjar en oroande misstanke ta form i min hjärna. Kan det vara Anne och Alexandra som satt sin hotelse i verket? Jag slår snabbt ifrån mig tanken. Så gör inga schyssta kompisar. Jag tar ett djupt andetag och knackar sedan på systers dörr. Strax står hon i dörren.
- Hej, du ville visst prata med mig! säger jag i ett tappert försök att ge sken av att jag absolut inte vet vad besöket rör sig om.
    Syster stirrar på mig och jag undrar irriterat inom mig om hon aldrig sett folk förr.
- Är du Elizabeth Liljedahl? frågar hon sedan.
    Jag nickar. Sedan stiger jag in i rummet och ser mig omkring. Överallt hänger matplanscher. Blotta åsynen av dem får mig att må illa. Varför måste allting handla om mat? Syster slår sig ner i stolen mittemot och ser ut att förbereda sig för ett långt och allvarligt samtal. Hon börjar med att fråga om jag mår bra. Jag nickar ivrigt och undrar förtrytsamt inom mig vad skolsyster har med det att göra. Visst mår jag jättebra! Visst är jag lycklig! Efter en lång kamp börjar jag äntligen få kontroll över mig själv. Men jag har fortfarande inte helt nått mitt mål.
    Det är en vecka sedan jag sist stoppade en matbit i munnen. Jag har börjat känna mig ren, men ändå inte tillräckligt ren. Sedan i måndags har jag också lagt bort allt te och allt vatten. Ingenting avskyvärt och smutsigt ska få vidröra mina läppar. Man påstår visserligen att varken vatten eller te innehåller det där avskyvärda hemska giftet som kallas kalorier. Men vet någon det egentligen säkert? Tänk om de har fel? Målet för min strävan är 34 kilo. Kan jag ha nått upp till det?
    Ja, känslan av kontroll gör mig lycklig. Men kontrollen har inte alltid funnits där. Ibland har jag ätit. Maten har drivit mitt ätande utom kontroll. Jag har alltid strävat efter att vara smalast av alla. Under sommarlovet gick jag upp nästan sex kilo. Från att ha vägt 39,5 kilo i början av juni vägde jag 45 kilo då skolan började i augusti. Är det inte naturligt att man vill banta då? Och hur skulle jag kunna börja gymnasiet med den enorma vikten? När jag var 13 år lovade jag dessutom mig själv att aldrig väga över 40 kilo. Visst har jag vid flera tillfällen brutit det löftet, men aldrig någonsin glömt det. Det var kanske dags att infria det nu på riktigt, en gång för alla.
- Tävla med dig själv, säger pastorn i Pärleporten, frikyrkoförsamlingen i min hemby, Lövsätra. Tänk efter när du varit som bäst och försök bli ännu bättre!
   Han menar ju naturligtvis bättre på att vara kristen och gå i kyrkan. Det intresserar inte mig nuförtiden, men däremot vill jag bli bättre än då jag varit som bäst. Och när var jag som bäst på att vara smal och äta lite? Jo under lågstadietiden när jag höll på väldigt mycket med gymnastik och idrott. Jag var så fruktansvärt duktig då att det svider i mig av avundsjuka på mig själv. Jag var ofta en av dem som lyckades bäst. Nyckeln var inte begåvning utan en enorm självkontroll: träna, äta så lite jag bara kunde. Detta vill jag komma tillbaka till. Jag ska ha tillbaka kontrollen, självdisciplinen, viktlösheten. Det kanske skulle råda bot på min enorma skoltrötthet också.
    Ändå kändes de första veckorna i gymnasiet bra. Allt var nytt och spännande. Men ganska snart upptäckte jag att just bantning var huvudintresset för några av tjejerna i den nya klassen. Då fick jag panik, samtidigt som jag njöt av att äntligen få diskutera bantning och vikt med andra som var lika intresserade av det som jag. Men om de där trådsmala tjejerna gick omkring och sa att de var tjocka vad tyckte de då inte om mig? Jag som gått upp så mycket i vikt och var så fruktansvärt fet! Tänk om de inte ville vara med mig längre för den skull? (45 kilo! Så mycket hade jag aldrig någonsin vägt förut!) Tänk om någon skulle säga åt mig att jag borde banta?! Då skulle jag skämmas ihjäl. Hittills hade jag trivts ganska bra i klassen. Det fick bara inte bli som på högstadiet.
- Flytta på dig tjockis, du står i vägen!
    Ord som på ett ögonblick fick min mage att förvandlas till ett stort berg av fläsk.
- Men Lisa, ta inte åt dig! De är bara avundsjuka för att du är så smal! De fattar att du tar åt dig för att du alltid själv så högljutt klagar på att du är tjock!
    Avundsjuka? På vad? Men om det var så, så varför inte dra nytta av det? I klassrummet efter utdelningen av provresultaten utnyttjade jag min övermakt. Jag såg tvärs över gången på mitt hatobjekt, tjockisen som kallat mig tjockis och väste:
- Vad hade du då?
   Han rodnade, tittade bort. Kom till sig igen efter några sekunder, väste tillbaka:
- Pluggis!
    Jag log överlägset eftersom jag visste att jag säkert inte pluggat mer än honom. Han var dum! Så dum att han till och med kallat Jenny tjockis. Beniga Jenny som var smalast i hela klassen. Henne som jag var så avundsjuk på. Nej, han var så korkad att det han sa inte var värt att tas på allvar. Jag försökte trösta Jenny som dystert visade mig sitt provresultat:
- Jag är nog ännu dummare.
   Hon hade naturligtvis fel. Hennes resultat var inte alls dåligt. Hon såg bara att mitt var bättre. Jag skämdes. Ursinnet hade gjort mig klumpig. Jag som ju själv ofta hade mina fina provresultat att skydda mig med, även om jag sällan fick bra betyg.
- Om du bara ville vara lite aktiv på lektionerna Lisa! Tänk vilka bra betyg du skulle ha då!
    Men vad gjorde man om det inte gick att öppna munnen i klassrummet utan att få en kör av röster efter sig? Visserligen hade ingen uttalad mobbning förekommit, men stämningen i klassrummet kunde ofta bli mycket obehaglig just för att vi tjejer kände att vi inte kunde öppna munnen utan att bli härmade av en del av killarna. Detta samtidigt som betygen ofta avgjordes av hur mycket man vågade räcka upp handen och svara på frågor.
    Jag undrade ofta varför så många lärare inte förstod varför många av oss inte ville räcka upp handen trots att vi egentligen kunde svara på frågorna... Och dessutom borde väl vem som helst förstå att om man vill få en del att prata mer så måste man få andra att prata mindre! Mina kompisar Nina och Katja brydde sig inte särskilt mycket om de retsamma kommentarerna. Jag och Jenny ville däremot inte bli härmade så fort vi öppnade munnen. Därför räckte vi båda nästan aldrig upp handen. Nej i den klassen trivdes varken jag eller mina kompisar särskilt bra.
    Ändå gick allt så lätt, lekande lätt utan ansträngning. Trots att jag avskydde alla matematiska ämnen klarade jag dem. Hemkunskapens teori gick vägen men inte praktiken som skulle gå genom magen:
- Ska vi behöva vänta på dig idag igen, Lisa! Ät upp maten nu!
   (Jo tack, helst skulle jag vilja spy i tallriken!) Jag klarade av gymnastiken trots att jag var alldeles för tjock och klumpig. Gymnastik som skulle vara så roligt om jag bara varit smal. Lika smal och duktig som på lågstadiet! Nu skämdes jag alltid, trots att jag ofta fick höra hur smal och duktig jag var.
    Naturligtvis trodde jag inte på det. Varför skulle jag göra det? Jag var ju fet! Det kanske bara var en tidsfråga innan hela min nya klass upptäckte hur fet jag var också! Rädslan gnagde som en orm i mitt inre. Sedan insåg jag att den enda som kunde göra något åt rädslan var jag själv. Jag fick verkligen ta mig i kragen och bli smal.
    Nu skulle jag sätta upp ett riktigt mål. Det måste man ha om man ville komma någon vart. Så stod det i alla fall i veckotidningarna. Och i Pärleporten uppmanades vi alltid att nå så höga mål som möjligt. 40 kilo var ett jämt och bra tal. Det kanske skulle duga till att börja med, även om 37 kilo var min hemliga idealvikt under hela högstadiet. Hemlig, för om jag  nämnde den högt skrek folk åt mig att jag var knäpp. Jag förstod aldrig varför, men jag höll tyst. Under alla mina bantningsperioder nådde jag som minst 37,5 kilo. Men jag blev ju ändå aldrig smal.
    Men kanske skulle jag ändå vara smal vid 40 kilo? I våras fick jag ju alltid höra att jag var det, även om jag naturligtvis inte tyckte det själv. Men kanske skulle den där centimetern jag vuxit i somras göra underverk? Och jag var ju faktiskt flera centimeter längre nu än den gången jag vägde 37, 5. Och den gången i åttan då jag vägde 38 kilo hade jag ju haft magsjuka. Det kunde kanske inte riktigt räknas heller. Och nu var jag ju dessutom två centimeter längre.
    Mitt väl genomtänkta mål gjorde mig väldigt engagerad. Återigen började jag kämpa för att tappa i vikt. Återigen hade jag kontroll. Återigen var jag lycklig. Ganska snart var jag nere i 43 kilo. Bantningen gick bra och jag var stolt. Jag följde en veckotidnings bantningsrecept, eller rättare sagt flera olika. Samtidigt sög jag också i mig bilderna av smala, perfekta människor och åt bilder av tårtor och efterrätter med ögonen.
    Det besvärliga var att kunna undvika alla sötsaker som det alltid bjöds på hemma hos mina kompisar. Kan en glass fullkomligt ruinera en människas tillvaro? Det låter nog otroligt, men den där glassen jag inte orkade stå emot fick min inte alltför starka självkänsla att sjunka i botten. Vad hade jag gjort? Jag avskydde mig själv för min glupskhet och dåliga karaktär. Hur hade jag kunnat äta en stor, äcklig, fet glass!? För stunden avskydde jag mina kompisar för att de lurat mig till detta snedsteg. Vad skulle jag göra?
    Hastigt försvann jag ut på toaletten för att få vara ensam med min ångest. Det måste finnas något sätt att få det avskyvärda ogjort. Om jag bara kunde få upp glassen igen så skulle den ju vara borta och inte kunna skada mig mer. Jag lutade mig över toalettstolen. Jag klämde på mage och hals men det var lönlöst. Glassen ville inte komma upp.
    Jag önskade att jag skulle få kramp i halsen. Som under den där perioden i åttan då alla halsinfektioner periodvis hade hjälpt mig att få upp maten flera dagar i sträck. Och fått ett par kilon att försvinna av bara farten. Lätt och behändigt. Och på mellanstadiet blev jag så arg på mamma en gång att jag spydde upp teet igen, med flit. Jag hade ont i halsen och hon hade stoppat druvsocker i teet. Inget skulle hindra mig från att bli smal! Men ingen kramp hjälpte mig nu. Ångesten övergick i panik och jag skulle lätt kunnat sparka sönder både väggar och tak. Hur skulle jag kunna stå ut med att ha glassen i min kropp?!
    Ångesten över mitt misslyckande med denna glass fick mig sedan att vissa dagar dränka mitt misslyckande i ännu mer mat, medan jag andra dagar helt lyckades låta bli den. Dessa dagar var jag lycklig. Men de dagar matbegäret tog överhand, vilket resulterade i att vågen närmade sig 45 kilo, var jag olycklig. Jag grät över mitt misslyckande att gå ner i vikt. Skulle jag aldrig lyckas? Jag var tacksam över de skoldagar som var långa. I skolan var det ingen konst att låta bli att äta. Min skollunch bestod av ett glas vatten.
- Jag förstår inte hur du klarar dig?! anmärkte en klasskompis.
- Äsch det är ingen konst, svarade jag med ett tvunget leende.
    Jag märkte hur tjejerna beundrande såg på mig och ångestklumpen blev allt större.
- Ni skulle bara veta, tänkte jag. Men ni ska aldrig få veta hur mycket jag kan äta!