Nu är det en liknande rörelse i farten här i Sverige. Riksförbundet Kristen Tro och Livsstil, RKTL, är en relativt nystartad kristen lobbyorganisation. Syftet med förbundet är att återupprätta det kristna arvet i Sverige. RKTL påstår sig vara emot alla former av hat mot andra människor. Samtidigt går stor del av deras verksamhet ut på att hetsa mot homosexuella. Hur hade de tänkt att få detta att gå ihop? Det finns några slående ord för detta, nämligen falskhet, skenhelighet och dubbelmoral.

Flera frikyrkor är inblandade i verksamheten, närmare bestämt Evangeliska Frikyrkan, pingströrelsen och Livets Ord i Uppsala. RKTL säger sig vilja ”vara en moteld mot de krafter som vill bryta ner samhället och familjen.” Man driver fem så kallade ”ödesfrågor” för Sverige. Redan 1994 hörde jag samma retorik från dessa frikyrkor. Då gällde den hemska ödesfrågan införandet av den så kallade partnerskapslagen för homosexuella. Sverige skulle gå under om lagen röstades igenom. Ja, vi kan ju alla konstatera att så inte är fallet…

Ordförande Stefan Grevle har tidigare varit evangelist i pingströrelsen. Han och hans gelikar talar som om deras tolkning av kristendomen var den enda. Men det vore trovärdigare om de erkände att deras så kallade ”klassiska kristna tro” i stort sett är den kristendomsform som utformades på 1600-talet. Idag är den tack och lov inte allmänt rådande, utan får kämpa bland andra kristendomstolkningar.

Kampen för kristendomens bevarande innebär också att RKTL vill ha kristendomsundervisningen tillbaka i skolan. Förbundet anser också att sekulariseringen har inneburit ett hårdare samhälle. Det var alltså bättre förr. Hur man kan komma till denna slutsats övergår mitt förstånd. Vill de verkligen ha tillbaka det gamla feodalsamhället och lyda under kungen, brukspatron och deras Gud? Men kanske är det faktiskt den gamla maktkyrkan som lockar?

Det är heller inte förvånande att RKTL har ”rätt till liv” som en av sina ödesfrågor. Anti-abortfrågan är ingen ny fråga i denna typ av kristendomstolkning. Och perspektivet är alltid manligt. Aldrig talas det om kvinnans situation. Ja-till-livet har förstört varje möjlighet till seriösa diskussioner om denna allvarliga fråga. För de flesta är väl överens om att ingen mår bra av att behöva gå igenom en abort. Som kvinna känner jag stor olust vid tanken att frågan ska drivas av denna grupp och påverka politiken. Ett exempel där detta faktiskt inträffade, var då Mikael Oskarsson som ordförande i Ja-till livet-rörelsen lyckades nästla sig in i riksdagen.

Så det sedvanliga tjatet om att äktenskapet mellan man och kvinna är det enda rätta, och att barnens rätt till trygghet är detsamma som att ha en mamma och en pappa. Motståndet mot homosexuella och deras rättigheter tycks vara ett opium i denna typ av kretsar. Argumenten hämtas oftast i brev skrivna av aposteln Paulus. Men att dessa utsagor är ytterst svårtolkade tycks ingen bry sig om. Går man till de grekiska grundtexterna ser man tydligt att det inte handlar om homosexualitet i modern bemärkelse, utan om över- och underordning i en sexuell relation. För övrigt kan jag inte förstå hur man fäster sådan vikt vid något som skrevs för 2000 år sedan i en helt annan kultur med andra värderingar. Kan man inte acceptera att samhället förändras får man stora svårigheter att klara av att leva ett normalt liv…

Kärnfamiljen anses vara samhällets stöttepelare. Utan den rasar alltt samman. Återigen känner jag mig totalt oförstående inför denna nostalgi över svunna tider. Tänk så mycket dolt förtryck som skett innanför de gamla hemmens väggar! Skulle det vara bättre än alternativa familjekonstellationer? Knappast… Dagens samhälle med sina brister är åtminstone tillräckligt öppet för att diskutera problem med övergrepp och försöka göra någonting åt dem.

Var kommer denna familjefixering ifrån? Inte från den tidiga kristendomen i alla fall. Jesus pläderade för en upplösning av familjebanden. Den grupp som valde att vara tillsammans med honom var istället hans familj. Paulus, tyvärr mest framdragen av grupper som inte gillar homosexuella och kvinnliga präster, pläderade för ett liv utan familjeband, ett singelliv på modern svenska. Familjen i all ära, men inte är det kärnfamiljen som står i fokus för allmän beundran i Nya Testamentet. Och denna bok ska ju vara den ofelbara, heliga skrift för Grevle och RKTL. Undra just hur de löser det här?

Det första budet, eller ödesfrågan med RKTL:s ordval, handlar om yttrande och religionsfrihet. Ödesfrågans uppkomst har naturligtvis med rättegångarna mot Åke Green att göra. Kretsen kring RKTL och Grevle blev djupt upprörda över domen i Hovrätten. De menar att Green hade rätt att i religions- och yttrandefrihetens namn kalla homosexuella för ”en cancersvulst”. Själv anser jag inte att kränkningar av andra människor har med religionsfrihet att göra. Om Green hade bytt ut ordet homosexuella mot exempelvis judar, svarta eller zigenare, så hade nog Grevle & co inte stått upp till hans försvar (om de nu verkligen är emot rasism och främlingsfientlighet vilket de säger sig vara).

Vad vill RKTL egentligen? Tror de att de får en bättre plats i himlen genom sitt agerande? Eller är det enbart den jordiska, politiska makten de trånar efter? Jag tycker själv inte att det alltid behöver vara fel att företrädare för religiösa rörelser gör uttalanden i politiska frågor. Vi lever i en demokrati och debatter är alltid hälsosamma, så länge de är seriösa och inte kränker grupper eller enskilda människor. Ärkebiskop KG Hammar har exempelvis haft många tänkvärda inlägg i samhällsdebatten. För honom är kristendomen inte ett paket som måste köpas rakt av. Det handlar istället om en livstolkning där vi måste utgå från våra egna erfarenheter. I och med hans avgång förlorar kyrkan en sund röst i den allmänna, samhälleliga debatten. Vi får hoppas att nästa ärkebiskop på samma sätt kan hålla kvinnoprästmotståndarna och homofoberna stången.

Hur urskiljer man då vad som är sunt i en religiös inriktning? Min egen riktlinje brukar vara huruvida jag kan urskilja demokratiska värderingar i rörelsen. Det är de som bör vara utgångspunkten för vårt samhälle, ingen speciell religion. Sedan kan man finna mycket av demokratiska värderingar i olika religiösa rörelser, exempelvis i den kristendomstolkning som KG Hammar företräder.

När man märker minsta lilla tecken på ofrihet eller kränkning i en religiös eller politisk grupp så bör man vända på klacken och gå, direkt. Den väna yttre fasaden kan vara förrädisk, och dölja allt från social kontroll, odemokratiska värderingar till tankekontroll. Som någon sa till mig för många år sedan då jag skrivit kritiska artiklar och uppsatser om pingströrelsen:
- Ta inte i så. Det där är snälla tanter och farbröder som inte vill någon något illa!
Själv skulle jag varken vilja kalla Åke Green eller Stefan Grevle för ”snäll farbror”, än mindre gänget i Knutby. Det här är tanter och farbröder vars snedvridna bild av verkligheten får dem att agera - och deras agerande skadar både människor och samhället.

Camilla Dahlberg