last- och dygdkataloger

Nästa del, 3:5-4:6 består enligt Hartman av preciserande förmaningar. Från de tidigare allmänna principerna dras nu praktiska konsekvenser. 3:5-17 handlar om gudstjänsten och består av last- och dygdkataloger. Dessa så kallade kataloger är enligt Hartman uppräkningar av dygder och synder. Sådana finns inte bara i NT, utan också i Qumran-församlingens församlingsregel, den judiska vishetslitteraturen samt i stoikernas moralundervisning.

Både Gal och 1-2 Kor innehåller ungefär samma slags katalog. Hartman frågar sig huruvida last- och dygdkatalogerna i Korintierbreven är lånade från Gal, eller om materialet härstammar från en gemensam källa. Möjligheten finns att det kan ha hämtats ur en gemensam tradition. Är den då kristen eller judisk? Enligt Hartman står det klart att katalogen som litterär konvention funnits. Däremot ifrågasätter han existensen av en sorts katekes som utgjorts av sådant material.

Enligt Hartman är den grupp synder som presenteras i v.8 inte så mycket en lista, utan handlar egentligen om en felaktig attityd. Det handlar om vrede, raseriutbrott och oförskämdhet, som här handlar om att tala illa om sin nästa. Skändligheter innebär enligt Hartman skamlöst prat. Mottagarna av Kol uppmanas också att inte ljuga om varandra. Hartman ställer vidare den befogade frågan om folk i Kolossais församling verkligen var sådana som listorna utmålar dem som. Men han menar att karikatyren inte var så osannolik. Även i vår kultur lurar sådana attityder under ytan. även om de hålls dolda av vår puritanism och förmåga att dölja känslor på grund av socialt tryck. Detta saknades i antiken.

Kvinnornas hustavla

3:18-19 riktar sig till hustrur och män. Enligt Hartman är det anmärkningsvärt att kvinnorna tilltalas direkt. Listor på medborgerliga plikter som utformats av exempelvis stoiska filosofer riktar sig enbart till mannen. Men det är också värt att notera att ’här är inte man och kvinna’ från Gal har uteslutits i Kol. Ändå finns det många tecken på att författaren känt till Gal. Kanske tyckte han att Paulus gick för långt?

3:20-21 riktar sig till barn och föräldrar. Liksom då det gällde kvinnorna tilltalas barnen direkt. Budet motiveras också på ett liknande sätt som det om kvinnornas underordning: ’ ty detta är välbehagligt i Herren’. Herren blir enligt Hartman en slags sfär som står för mening, riktning och stadga.

Barn och slavar

3:22-4:1 handlar om förhållandet mellan slavar och slavägare. Hartman jämför imperativen ”lyd, ni skall göra, ni skall tjäna” med en sträng, puritansk arbetsmoral. Precis som barnen ska de lyda ”i allt”, hederligt och helhjärtat, utan att vara ögontjänare, v.22. Hartman påpekar att slavägarna måste ha tyckt om att höra detta, samt att slavarna måste ha upplevt det som orealistiskt och förtryckande.

Samtidigt försöker han hitta en förklaring. Den går ut på att den som ställer sådana krav på andra, också har höga krav på sig själv som arbetare. Här återfinns också såväl ”i herren Jesu namn-perspektivet som ”den nya människan-programmet” från 3:11. Hartman konstaterar att Kol inte bara räknar med den bestående ordningen då det gäller slaveriet. Han legitimerar den också i religiös bemärkelse. Dock tycks författaren hålla slavarna för ansvariga och fullvärdiga människor. ”I Herren” perspektivet lämnar också utrymme för nyanseringar och urval av relevanta anvisningar.

Att hantera hustavleeländet

Kol 3:18 - 4:1 är enligt Hartman det tidigaste exemplet på en hustavla. Namnet kommer av huset, som i antiken och GT:s värld var den grundläggande sociala och ekonomiska enheten i samhället. Därmed var huset också den sociala bakgrunden till hustavlorna, och avgörande för individen som tillhörde det. Det kunde vara av varierande storlek. I huset ingick den härskande husfadern, husfrun, barnen samt slavarna eller tjänarna. Husfrun hade ansvar för uppgifterna inomhus. Hon var underordnad husfadern, men inte på samma sätt som om hon vore en slav. Barnen skulle lyda husfadern. Hartman hänvisar till Filon som jämförde relationen mellan barnen och föräldrarna med människor och gudar. De senare stod för myndigheten, de förra för underordning. Slavarna räknades ofta inte ens som människor.

Hartman ger flera exempel på hur man förr och nu gått tillväga för att hantera hustavlorna. Redan under det första århundradet fanns människor som förespråkade större jämlikhet mellan könen. Ett sådant exempel var Musonius. Dock ledde det inte till handling i praktiken. Även stoiker förespråkade människors lika värde, vilket innebar att även slavar ansågs ha människovärde. Tyvärr innebar inte det att man ville avskaffa slaveriet. Förespråkarna hävdade istället att det fanns en inre frihet, som alla hade tillång till.

Även i modern tid finns liknande sätt att hantera hustavlorna. Hartman ger ett par sådana exempel, som han kallar en rent mekaniskt samt en i princip mekanisk överflyttning av hustavlan från sin tid till vår tid. Dessa tycker jag är högst osympatiska och därmed mindre intressanta, eftersom de mer eller mindre rakt av flyttar över hustavlereglerna till vår tid och sålunda accepterar en patriarkal världsbild. Problemen med hustavlorna samt andra liknande bibeltexter uppstår, enligt Hartman, när läsaren med sin nutidstillämpande tolkning hamnar in konflikt med textens föreställningsvärld. Den patriarkala världsbilden ställs mot modern jämlikhetsideologi.

Betydligt mer intressant är sättet att se texten genom ett filter. Ett sådant filter kan hämtas från andra teologiska eller filosofiska riktningar, eller från andra texter. Ett par sådana exempel är när man låter kärleken till medmänniskorna eller ett upplyst förnuft avgöra vad man bedömer som relevant i bibeltexterna. Sådant som strider mot dessa teman släpps inte igenom filtret. Jag tycker att det här är ett rimligt sätt att hantera hustavletexterna. Eftersom de varken stämmer överens med kärleken till nästan eller förnuftet som vi upplever det idag, så kan de inte tas på allvar utan filtreras bort. Jag är dock kritisk till den inställning som enligt Hartman även ligger bakom filtersynsättet, nämligen den tro på Bibelns auktoritet som bygger på kristen tradition. Jag anser att den förstorar upp Bibelns auktoritet.

Kultur och litterär form

En annan metod för att hantera hustavlan i Kol, är enligt Hartman att diskutera dess litterära form. Han menar att diskussionerna skulle vinna på att använda sig av tydligare begrepp. Ett problem är att orden schema och form sammanblandas. Form får då betyda en allmän litterär struktur samt en särskild texts skapnad. Med schemat avses huvudgrupperna i huset, det vill säga föräldrar, barn och slavar. Detta schema kan sedan sättas i förbindelse med olika litteraturformer. Ett exempel är det filosofiska traktatet. Hustavlan i Kol är inte en del av ett filosofiskt traktat om ”huset”, men byggt efter samma schema. Dess form är istället densamma som budorden, vilka är vanliga i vishetslitteraturen.

Hartman räknar också den kulturhistoriska bakgrunden till samma problematik. Vissa litterära former förknippas ofta med vissa situationer eller med en viss miljö. Men det behöver inte alltid vara så. Då det gäller hustavlan i Kol förekommer schematiska likheter med de oikonomia-traktaten samt stoiska betraktelser av en mans plikter. Det mesta av budens innehåll återfinns också hos andra lärare.

Intressant är också Hartmans utläggning om bibeltexternas efterhistoria (Nachgeschihte). Med efterhistoria menas de olika sätt som texterna har lästs och tolkats på genom historien. En inte helt ovanlig följd är att de får nya betydelser genom att ha blivit flera generationers gemensamma egendom. Ett par sådana exempel är de antika dramerna och den kristna användningen av Bibeltexterna.

Hartman menar att kristendomen är en religion som kännetecknas av att vara bunden till historia, förfluten historia (frälsningshistoria) och nuet. Det är ett faktum som vi måste ta på allvar. Det gör vi genom att vara medvetna om senare kyrklig och kulturell kontext då vi tolkar hustavlorna. Enligt Hartman visar Kolosserbrevets författare just prov på en sådan bundenhet. Detta genom att han var så ’världslig’, alltså så pass öppen som han var för sin kulturs seder och bruk. Om man vid en nutidstolkning följer detta mönster, kan man ta fasta på det kritiska i Kol och öppenheten för samtidens omvärld. Om man samtidigt är lyhörd för allmänna kristendomstolkningar i både historien och nutiden landar man i uppfattningar som skiljer sig från de som kommer till uttryck i hustavlan. Ändå går man i författarens fotspår. Detta för att man drar praktiska slutsatser och delar med sig av dem.

Hartman fördjupar sig också i medvetenheten om textens kulturbundenhet, en aspekt som jag tycker är både viktig och intressant. När en text byter sammanhang händer det nästan alltid något med den. När hustavlan exempelvis lyfts ut ur Kol och förs in i katekesen får den ett annat litterärt sammanhang. Följden blir att innehållet uppfattas som ett stor utsträckning patriarkaliskt system. Hartman varnar för vad han kallar för ”anakronismens fara”. Med det menar han att tolkaren riskerar att förutsätta att alla människor med anständighet i kroppen delar hans värderingar. Det kan leda till att han manipulerar texten, antingen så att han hittar sina egna värderingar i den, eller kritiserar författaren (i detta fall Kolosserbrevets författare) för att han inte delar dessa.

Mina fällor

Jag är medveten om att jag själv ofta hamnar i båda dessa fällor, särskilt den senare. Egentligen vet jag att det är orimligt att kräva av författare från första århundradet att de ska omfatta jämlikhetstankar i modern bemärkelse. Men faktum kvarstår att kvinnor i alla tider diskriminerats och på andra sätt farit illa av hustavlorna. Likaså har de legitimerat slaveriet, som ju i Amerika avskaffades sent, till skillnad från Europa. Jag tycker inte att vi har någon skyldighet att följa hustavlornas värderingar. De är inte mer ”rätt” än våra, bara för att de råkat existera under antiken och därmed komma med i Bibeln. Tvärtom, så tror jag att mänskligheten, trots sina misstag, ändå utvecklas till det bättre allteftersom tidsåldrarna går. Då var då och nu är nu.