När en människa utsätts för hot försvarar hon sig, eller flyr och gömmer sig. Det är en naturlig reaktion. När en människa utsätts för beskyllning försöker hon försvara sig eller förklara sin oskuld (även om hon är skyldig…). Flykt är även här en naturlig reaktion. När kyrkan eller människor slår fast att någon är skyldig till synd eller överträdelse inträder den naturliga reaktionen av försvar eller flykt. Nu är det inte tillåtet eller accepterat att försvara sig mot kyrkliga företrädare eftersom de även företräder GUD och dennes oantastlighet. Följden blir att vederbörande syndaoffer upplever ånger och frustration över att inte kunna vare sig fly eller fäkta. Vips och snabbt som tanken erbjuder representanten (oftast präst) en syndernas förlåtelse å Jesu uppdrag och får således ett maktövertagande över den ångerfulle botgöraren.
Vi känner skuld.
Skuld är en stark upplevelse och driver många av oss till ett liv vi varken vill eller hade planerat.
Många av oss går omkring och känner otillräcklighet.
Vi upplever att vi har gjort fel eller kanske kommer att göra fel i en nära framtid.
Vi förstår inte varför grannen är så tvär eller arbetskamraten så kort i tonen.
SKULD…
Det är nog jag som bär mig illa åt, eller så har jag inte varit tillräckligt snäll (snäll i betydelsen lydig i kyrkans mening). Man tänker: Jag måste nog skärpa mig och bjuda till lite extra. Ingen vill väl jobba eller leva med en tråkmåns som mig… Eller: Jag tar nog för mig lite för mycket, jag är nog lite för stöddig…
SKULD…
Vi verkar tillverka skuld på egen hand, nästan sådär i förbifarten, och så sitter vi i klistret.
Skuldklistret är starkt eftersom det följer en viss ordningsföljd. Kronologin ger klara besked om att det som har hänt har hänt och det som är gjort går inte att göra ogjort. Vi känner ånger över att inte förstå vad vi borde förstått redan innan , vad vi borde ha gjort på ett annat sätt… Alla känner vi till dessa känslor av skuld och vi står oss slätt för dess verkningar. De som är starka i anden har en utväg: Be om syndernas förlåtelse. Men har man syndat när man endast känner sig otillräcklig eller förstår att man borde ha gjort på ett annat sätt i en viss situation?
Har vi syndat när vi förstår att det kunde ha blivit på ett annat sätt?
Har vi syndat när vi förstår att vi kunde gjort annorlunda?
Det är nu som vår efterhängsna och svårhanterliga intelligens gör sig tydlig.
Vi förstår.
Vi vågar knappt dö för den skuld vi känner och den ånger vi inte har något grepp om. Vi är så rädda för döden att vi nästan har raderat den ur vårt samhälle. Döden är en definitiv gräns där vi inte kan ändra kronologin, ordningsföljden i våra snedsteg och tillkortakommanden. Då ska vi sona våra misstag.
SKULD…
Jag fattig syndig människa som ofta och på många sätt har…
SKULD…
Det är mycket skuld nu!
Vi borde förstå … Vi förstår mycket mer än vad vi mår bra av. Vi förstår att göra oss själva illa. Synden föder skuld, men har vi syndat bara för att vi förstår? Syndafallet känner alla till i den kristna världen.
Det är nog här som döden föds.
”Och HERREN Gud bjöd mannen och sade >> Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö>>” Och skulden föds när Adams kvinna ”lurar” honom att äta av de fagra trädets frukter. Han skyller på henne och hon skyller på ormen. Det är den kristna förklaringen varför vi känner skuld, varför vi bär med oss den i arv från tidigare generation. Vi skuldsätter varann eftersom vi förstår att våra medmänniskor kunde/borde agerat mera förståndigt.
Vi skuldsätter oss själva och lever i ånger.
Alla saknar vi värmen i en tillvaro utan skuld.
Alla söker vi efter vägar att upphäva skuld, att göra rätt, att vara rätt.
Men vad är rätt? Syndakatalogen är ett praktexempel på människors rädsla för skuld och brist på förståelse och förlåtelse bland människor.
Innan ”syndafallet” förstod vi inte att vi var nakna, allt enligt skriften, och skuttade omkring i frid och fröjd och åt av de vi hittade. Vi förstod inte att det kunde vara något fel i det. Kunskapen gav oss möjlighet att förstå att det kunde vara på ett annat sätt och vips var skulden där med sin fula nuna och grinade oss i ansiktet. ”Oh shit!” ”nu har vi allt klantat till det rejält, och vad kommer GUD att säga nu då…” vi måste gömma oss, och förövrigt var det ditt fel…
Vi fattade till och med att vi kommer att dö en gång när vi har levt ett tag här på jorden.
Pest och pina vad allt blir jobbig nu då. Nu måste jag fixa alla fel och brister innan det är för sent…
SKULD…
Vad vi inte fattar är att det är vi själva som lägger skulden på oss, och om det är någon annan som skulle klanta till det så är det ganska svårt att förlåta det. (”men hur bär hon sig åt egentligen…” ”hur är det möjligt att inte fatta…”). Det blir svårt att förlåta andra när vi skuldbelägger oss själva hela tiden.
Hur var det nu med äpplet?
Jo döden och skulden skapades när Adam och Eva åt av ”äpplet”.
Jag undrar hur GUD har förändrats genom att detta skedde.
Ärligt talat: Har GUD någonsin förändrats?
Älskar han oss inte nu när vi förstår att livet är en hinderbana med sena bussar, krånglande bilar, sjuka barn, för små kläder, glömda födelsedagar, sur mjölk och torra brunnar.
Har inte vi människor alltid klantat till det lite här och där.
Är vi syndare nu som ska be GUD om förlåtelse?
Ska vi inte be varandra om förlåtelse istället?
Är det inte vi själva som har fixat skulden och anklagelsen att: ”det där kunde du gjort annorlunda”?
Jag bara frågar…
Sven-Arne Jansson den 27 september 2006
