Jack Miles gör en litteraturvetenskaplig analys av Gamla testamentet, och ser Gud som huvudperson i världslitteraturens klassiker. Det är alltså Gud som litterär person som står i centrum för undersökningen. Enligt sina föresatser följer Miles Gud från rollen som aktiv skapare till passiv, uråldrig och tyst monark.

Till skillnad från att undersöka historiska fakta i Bibeln eller enbart fokusera på Gud som ett religiöst objekt, vinner Miles friheten att helt och fullt kunna skildra Guds personliga utveckling. Gud får liv i konstärligt avseende, vare sig man är troende eller inte.

Miles ger ytterligare ett bra exempel hur litteraturen ger en bredare spegling av folksjälen. Han konstaterar att GT är mer likt Hamlet än kung Oidipus. Detta trots att det borde vara tvärtom, eftersom GT:s skrifter är betydligt mer samtida med Kung Oidipus. Men eftersom folk i Shakespeares England läste och levde med Bibeln på ett betydligt djupare plan än med de grekiska tragedierna, innebar det ett andligt släktskap mellan Hamlet och GT. Litteraturens betydelse visar också hur Guds karaktär fyllde medeltidens fantasi.

Miles gjorde mig uppmärksam på problemet med att se Gud som en enda person. Denna person blir oerhört motsägelsefull. Miles ser en förklaring i Israels polyteistiska förhistoria. I Mesopotamien fanns det både gudar som var till för alla, samt de som var personliga. Miles menar att Guds mångfacetterade karaktär är en följd av sammansmältning av flera gudar och deras funktioner. När monoteismen uppstått i Israel får den ende Guden främst drag av den kanaaneiske El och en personlig gud som mer påminner om ett skyddshelgon.

Abraham köpslår med Gud genom att framhålla människors eventuella rättfärdighet. Detta för att rädda Sodom och Gomorra, där hans brorson Lot bor. Men Gud finner inte tio rättfärdiga människor och straffet kommer. Enligt Miles uttrycker avsnittet inte det fromma syftet att visa på Guds eller Abrahams barmhärtighet. Istället är poängen Abrahams besvikelse över den uteblivna fruktsamheten. Först tillhörde Abraham Gud, men i berättelsens slut är det Abraham som äger Gud. Samtidigt finns också Jahwe och den ormliknande förgöraren med i Guds personlighet. Israel har dyrkat sin Gud under namnet Jahve alltsedan Mose-tiden. Nya situationer har hela tiden givit upphov till nya gudsbilder.

Miles gör ett enligt min mening mycket lyckat experiment med att skriva om GT och ersätta Guds roll med flera gudomliga personligheter. Följden blir då att berättelsen liknar en ’vanlig’ myt som saknar en huvudperson i centrum. Den har dock en klarhet som GT saknar. I GT är händelseförloppet så sammanflätat med huvudpersonen att stämningen som uppstår är en odefinierbar oro. Allt hänger på en Gud som är oförutsägbar och skrämmande, men också ensam.

Miles menar att Gud, liksom Hamlet blivit insnärjd i sig själv och sina motsägelser. Det är svårt att på samma gång vara de fattigas försvarare och en allsmäktig herre i himlen. Det kvinnliga i gudomen har blivit undertryckt, mycket mer än förgöraren. Samtidigt menar Miles att religionshistorikerna missar monoteismens psykologiska betydelse. Det egna jaget borde vara lika mångfacetterat och ensamt som Gud.